Det eldas för lite i Sverige!

Sådärja! Det tog lite längre än v.18 för mig att komma mig för att delge er någonting intressant. Det beror på att jag lider av en alldeles frenetisk brist på inspiration, så om ni har någt intressant fenomen att ge mig som jag kan skriva om så gör det.

Idag har jag med glädje noterat Gudrun Schymans tilltag på Almedalsveckan. Om någon av er har missat det så tog hon alltså helt enkelt och bjöd in pressen till en liten grillfest, där hon tände grillen med pengar. Närmare bestämt 100 000 kronor fick möta sitt öde i elden under Feministiskt Initiativs grillkorvar.
Detta var då en manifestation för att uppmärksamma frågan om skillnaderna i män och kvinnors lön.
Och folk börjar gnälla. Varför skänker de inte pengarna till välgörenhet istället? Så onödigt! Vad gör det här för att hälpa kvinnor som har lägre lön? yaddayaddayadda.

Jaa. Varför tog de inte och skänkte pengarna till någon hjälporganisation, som kan hjälpa någon tjock, kostymklädd direktör i något lyxvillaområde att få lite mer pengar att köpa prostituerade för när han inte får något därhemma?
Eller varför inte till kyrkan? Det är väl betydligt bättre att lägga 100 000 kronor på att bevara de gamla fina traditionerna som kyrkan ger oss. Det kan ju till exempel användas för att finansiera det fina lilla intresset för icke byxmyndiga småpojkar som ju lite då och då uppkommer i dessa kretsar.
Skämt åsido. Det är ju vackert allt det där med välgörenhet.
Det som är intressant i det här är varför just Gudrun Schyman blir så utskälld för att hon bränner upp 100 000 kr som hon fått via en donation ifrån ett företag, just för företaget inte tyckte om att kvinnor ofta har sämre lön än män.
Vi har alldeles nyligen haft ett kronprinsessbröllop där åtskilliga miljoner togs direkt från de pengar svenska skattebetalare tjänat ihop. Pengar som hade gjort betydligt mer nytta i vård, omsorg eller någon form av välgörenhet.
Nä jag vet, Två fel gör inte ett rätt. Men alla andra partier?
För 100 000 kr får man, enligt Gudrun herself, inte ens en halvsideannons i någon av de större kvällstidningarna. Då kan man ju fråga sig hur mycket andra, större partier lägger på sina valkampanjer? Jag skulle vilja hävda att brända pengar är lika mycket brända pengar oavsett om de har lagts på grillen eller på en reklamsida i aftonbladet (som ändå ingen läser). Nåja, om man är dum nog att betala aftonbladet för att få ha en reklamannons i deras värdelösa tidning så slutar mest troligt inte de pengarna som aska, men inte fan går de till mera välgörenhet än de som fick agera bränsle till grillbrasan där Fi gjorde sin lunch.
Jag är faktiskt tveksam till vad jag tycker är det moraliskt rätta i den frågan. Att betala en tidning som inte drar sig för att skrämma lättlurat folk med allsköns hot om laboratorieskapade svarta hål som kommer sluka världen, meteoriter, "folksjukdomar" som kommer döda oss osv, för att sprida sitt budskap, eller att använda samma pengar för att tända grillen och bjuda på korv för att sprida sitt budskap. Eller, jag är inte tveksam. Jag föredrar korv.
Jag tror inte det hade varit så här mycket gnäll om det vore så att man kunde anta att Gudrun Schyman rakar fittan. Eller i alla fall armhålorna och benen. Men de kan man ju inte gå runt och inbilla sig att hon gör, för hon är ju feminist.
Alla vet ju att feminister liknar mer vargar än kvinnor. De är jättehåriga, folkilskna som fan, existerar bara på grund av att några stockholmare vill det, ibland vågar folk inte gå ut på grund av dem, och för allas bästa så bör de utrotas.
Det är klart att har man samma utgångsläge som en varg så får man ju ta i lite för att synas, och man kan ju inte räkna med att bli omtyckt. Och nog syntes Gudrun Schyman och hennes feminister. Betydligt mer än de hade gjort om de lagt pengarna på en annons i aftonbladet, och de lyfte fram en fråga som de vill uppmärksamma, och de visade var de står, jag tycker inte det kan bli bättre.
Många av er som sitter och gnäller på det här har säkert suttit i er testosteronindränkta datorstol och whinat över att "det enda vettiga partiet" Sverigedemokraterna inte har fått utrymme i media för sin reklam och annonser. Här har ni ju den perfekta lösningen. Eftersom ni ändå oftast gör bort er de få gånger ni på något sätt uttrycker er i media, så ta era valkampanjspengar och skänk till bistånd i något fattigt muslimskt U-land. Det skulle en gång för alla ta bort den där rasiststämpeln ni har. Kanske folk till och med skulle ändra sig angående eran människosyn, som ju ofta anses vara lite inhuman. Ni har väljare att vinna.
Men nä, Jimmie Åkesson har ju inte ens någon fitta att raka, så varför skulle han behöva skänka sitt partis pengar till välgörenhet istället för misslyckade valkampanjer?

Till Gudrun:

Du kommer säkert inte att läsa det här, men jag tänker ändå skriva det. Jag älskar dig lite från och med idag. Jag älskar ditt sätt att marknadsföra dina åsikter och de frågor du tycker är viktiga. Jag älskar dina ideer, och även om du kanske inte har vunnit så många väljare idag så har du mycket att lära världen. Jag älskar också ditt mörkröda läppstift som du hade när du var med på nyheterna idag.

Men jag kommer ju inte rösta på dig.

Adressbyte!

Hej kära läsare!

Jag tog mina sista fragmenten av förnuft till fånga och bytte bloggadress till något som känns mer som jag. När jag registrerade min förra blogg så hade jag en skrivarlust utan dess like, därför spontanregistrerade jag en blogg, och alla namn jag kunde frambringa var redan upptagna så det fick bli som det blev. Men nu är det löst.
Så jag har tagit med mig mina bästa inlägg hit.
Jag har lite mycket att göra nu, så bloggen får stå tillbaka. Men snart skall det vara mindre så innan V.18 ska jag ha spottat ur mig någonting kreativt ni kan få läsa.

Hörs!

//Marina (c-kupa.blogspot.com)

Vargjakt.

(Publicerad 4 mars 2010)

Jag har tänkt skriva om det här ganska länge, men jag har liksom dragit mig. Jag vill inte gå här och kasta spjut i radhus,vilket jag säkert skulle råka göra eftersom jag inte riktigt vet hur jag skulle kunna skriva ett inlägg om vargjakt utan att säga saker som "inskränkta bönder", "skjutkåta kukhuvuden" och "oallmänbildat white trash". Det blir felande eftersom jag har många vargutrotningsförespråkare i min närhet, och jag vill inte vara fjortistypen som inte säger vad jag tycker annars men gör mig ovän med mina vänner i min blogg.
Men nu tänker jag ändå försöka, bara för jag tycker ämnet är så fascinerande.
Ska kanske också säga att jag med "inskränkta bönder" inte vill kasta någonting ont på de bönder som är de här trevliga människorna som förser oss med kött, grödor, hö och halm.
Jag syftar på de här bönderna som bär keps, har snus som rinner nedför tänderna, åker runt i någon gammal skrothög, brunstvrålar ut genom rutan så fort de ser något på två ben som innehar en fitta, och som ofta kliar sig på pungen genom varselbyxorna offentligt.
Röstar ofta på sverigedemokraterna och gillar att tala om hur onaturligt det är med bögar ska också tilläggas. Nu vet ni vad jag menar hoppas jag.

När jag var runt 5-6 år så skulle jag gå ner själv och hämta posten (detta var innan Anders Eklund blev rikskändis och alla fick pedofilhybris). Jag minns inte riktigt varför, antagligen hade jag sett någon film eller något som handlade om en stor stygg varg, för jag kände mig sådär ynklig och rädd för att gå ut i skogen ensam, för tänk om jag skulle bli uppäten av en varg!
Jag nämde detta för min känslokalla far, som först skrattade rått åt mig, och sedan sa:
- Är du rädd för varg? Du, jag lovar dig att om du, mot förmodan, skulle möta en varg så är vargen mycket räddare för dig än vad du är för den. Gå nu, jag vill ha min tidning.
Så jag gick, jag mötte ingen varg och jag var inte särskilt rädd heller.
Jag har aldrig någonsin hört någon vuxen människa vid sina sinnens fulla bruk säga att de är uppriktigt rädda för varg. Aldrig någonsin. Förrän den dagen då aftonbladet eller någon annan dålig tidning första gången nämnde att man eventuellt skulle låta skjuta av några vargar. Helt plötsligt gick alla norrlands inskränkta bönder, skjutkåta kukhuvuden och oallmänbildade whitetrash man ur huse för att få grina ut i tidningar, debattartiklar och framför allt facebookgrupper om hur fruktansvärt synd det är om alla oss norr om dalälven.
Vi vågar ju knappt jaga längre, för skulle man släppa hundstackarn så blir den ju bara sliten i stycken av någon varg. Vi kan ju inte ha något tamboskap, för de blir ju bara rivna varg. Vi vågar ju tamejfan knappt gå ut, för då kommer det ju en vargjävel och attackerar oss! Dessutom sprider de bandmask som en dagistoalett. Det är ju som att ha en jävla tyrannosaurus rex i skogen! Utrota vargen!
De som motsätter sig detta, de är "enna jävla stockholmare o stadsbor som int vet ett skit om o bo nörr om dalälva."
Men här står jag, djurvän, hundägare, norrlänning, född och uppvuxen i vad som kan vara norrlands glesaste glesbygd och lantligaste landsbygd. Tydligen är jag vargkramare också, eftersom jag inte tycker att skjutkåta kukhuvuden ska få vistas i skogen med vapen överhuvudtaget. Särskilt inte i flock med syfte att skjuta av några få djur av en redan utrotningshotad art som de alla vill utrota.
Men men, de fick ju skjuta av sina 27 vargar. I viltvårdsyfte, skjuta av några, plantera in nya och på så vis få en livskraftigare vargstam fri från inavel.
Norrlands förenade skjutkåta kukhuvuden såg tydligen sin chans att få vara lite manliga och tuffa i viltvårdandets namn, så 12 000 personer anmälde sig. 12 000 personer som skulle skjuta av sammanlagt 27 vargar samlades på jaktmöten där det resonerades om hur man på bästa möjliga sätt skulle kunna skjuta ännu fler, utan att riskera att åka dit för någon form av jaktbrott. Till exempel genom att se till att vänta med att rapportera in när man lyckats ta död på en varg.
Och ja, det har inte direkt varit en hemlighet att det har gått till så.

Sedan när de fått skjuta dessa djur, och flera till plus flera skadeskjutningar som för övrigt försvarades av något akademiskt bottenskikt med att "kolla på skidskyttarna, de missar också", och själva inplanteringen av nya vargar börjar planeras, då var det inte lika kul längre.
Det blev tydligen ett sådant där antiklimax. It's over. Det var nu jaktkuken slaknade, gled ur och man insåg att man gjort någon tatuerad och sönderpiercad ensamstående tvåbarnsmorsa gravid.

NEEEEEEEEEEEEEEJJJJJJJJJ!!!!! Skrek alla norrlands inskränkta bönder, skjutkåta kukhuvuden och oallmänbildade whitetrash i kör.
- Vi vill skjuta fler!
- Vi är ju så rädda!
- Lätt för er stockholmare att säga att vi ska ha varg här, men tänk på ooooss!!
Så var det igång igen.
Vargen, som inte dödat en människa i Sverige på 200 år. Vargen som ingår i vår biologiska mångfald men tydligen inte är mer värd än att man i mångas tycke kan utrota totalt för att bevara en tradition som inte ens är på utdöende (ni vet facebookgruppen "bevara traditionen jakt med löshund"). Människor som får lov att gå runt i skogen med vapen och skjuta på levande varelser för att de sagt att de vill ägna sig åt seriöst viltvårdsarbete, som tycker att det är okej att gå ut i media och ljuga för att de ska få känna sig mer manliga.
Ja, jag är helt säker på att det ligger mycket i manligheten. Jag fattar att det måste kännas alldeles underbart bra och manligt att få fälla en varg så man kan sitta och dricka hembränt på efterfesten och få beröm av sina gelikar.

Grattis kära jägare, ni har precis förlöjligat hela jägarkåren.
Eller ja, hela Norrland.

Jag prostituerar?

(Publicerad 12 december 2009)

När jag för några månader sedan satt i min lägenhet, plågad och nästan kvävd av en outsinlig tristess, (alltså precis som nu) så roade jag mig med att bli medlem på en kontaktsida. I rent vetenskapligt syfte alltså.
Inom några minuter började mailen ramla in. Allt från ensamma pojkar som "bara vill ha någon att prata med", till 60-åringar som gillar ageplay. För er amatörer som inte vet det så är ageplay oftast en synonym för "jag är gubbsjuk och vill ha en liten fjortis att knulla sönder". För övrigt ett skrämmande vanligt fenomen.

En dag fick jag ett mail från en 40-åring. Det intresserade mig därför att han skrev något i stil med "Hej! Lust att utöka klädkontot lite? Hör av dig!". Inte för att jag har ett klädkonto, eller ens gillar kläder, men med en smula intelligens kunde man ju utläsa mellan raderna att det handlade om pengar. Jag gillar ju pengar, så han fick min msn.
Vi pratade en hel del. Han bodde ensam i ett hus, var över 40, hade betalat för sex förut och kunde gärna tänka sig att träffas och fika först. Han kunde till och med bjuda på fikat.
Ni har antagligen redan räknat ut att han alltså ville ha sex och betala för det.
Affärskvinna som man är så skulle jag ju aldrig tänka på att göra en affär utan att veta exakt vad jag skulle vinna/förlora på det, så jag tjatade lite och fick till slut både en bild på honom och ett prisförslag på 2500-3000 kr för ett ligg.
Fair enough för min del liksom.
Jag såg ett alldeles lysande tillfälle att få svar på frågan vi alla nu ställer oss; VARFÖR vill du betala så mycket pengar för lite fitta? Vad är grejen med att lägga pengarna på en så svettig, kladdig, ansträngande och kortvarig fysisk aktivitet istället för att till exempel köpa en ny säng? TV? Aktier? Sexleksaker? Varför inte en upplåsbar docka och en lösfitta som kan användas när som helst, hur ofta som helst?
Svaret blev en av modern tids största besvikelser. Enligt honom så såg han det inte som sexhandel, han såg det som att vi skulle träffas och ha lite "kul", och att han sen skulle supporta mig lite ekonomiskt.
Vaddå inte sexhandel?? Som om jag skulle ligga med dig om jag INTE skulle få bra betalt. Tror inte det va.

Okej, let's face it, självklart funderade jag allvarligt över det där erbjudandet. Det tror jag alla i min situation skulle ha gjort. Jag velade fram och tillbaka i flera veckor. Det som bekymrade mig mest var att på bilden han skickat, så såg han relativt bra ut för att vara över 40. Vad kan man dra för slutsats av det?
Jag kom fram till att det nog är 3 olika sorters män som köper sex.

Den första kategorin är de som trots enorma ansträgningar och obefintliga krav inte lyckas få ett ligg. Antagligen dom där kraftigt överviktiga killarna som saknar all form av hygien och social kompetens. We all know one.
Men det stämde ju inte med bilden på min eventuella sexköpare. Med hans utseende kan det inte ha varit alltför svårt att få ett ligg i hans egen ålder. Men om nu bilden ljög, så är ju frågan om det är värt det psykiska lidandet för min del att genomföra affären?

Andra kategorin torde vara de gifta männen som har en fru som gillar new age och precis har funnit sig själv. Därför sover hon i gästrummet, och mannen börjar lida allvarligt brist på lite "good ol' in and out". Hans högerhand har fått förslitningsskador av för mycket självtillfredsställelse och grannarna har börjat slänga misstänksamma blickar efter att deras hund plötsligt blivit inkontinent.
Men han anser sig för snål för att tvinga till sig sex, för då finns en risk att han måste betala skadestånd, och begära skilsmässa skulle betyda att han måste dela med sig av sina tillgångar till henne, vilket han inte anser henne vara värd. Då återstår alternativet att söka sex på annat håll.
För en man med pengar och lite krav på tillvaron så vore någon som jag perfekt. Inte gammal och utsliten, men inte heller minderårig.
Men min eventuella sexköpare var inte gift, så han tillhör knappast denna kategori heller.

Det innbär att risken borde vara ganska stor att han skulle falla under den tredje kategorin.
Den tredje kategorin är dom här killarna som blev slagna som barn.
Dom där som sitter hemma i sin lägenhet eller stuga i skogen hela dagarna efter industrijobbet och porrsurfar och runkar.
Han drömmer om att ha en liten sexslav som lyder hans minsta vink, och som han kan utföra sina sjuka BDSM-fantasier på. Han har konstigt nog ännu inte hittat någon villig och är därför nu beredd att betala för att få utlopp för sina lustar.
Han har antagligen en enda vän som sedan kommer tjäna jättemycket på att bli intervjuad av aftonbladet efter att den perverterade killen har våldtagit och mördat en ung tjej (eller två) på någon enslig väg i något förortssamhälle.

Så nej, jag lät det hela rinna ut i sanden. Jag vet inte om han hittade någon annan modigare fjortis eller om han fortfarande går runt och är kåt.
Jag håller mig till mitt uppmärksamhetshorande här. En dag kanske jag kan ta betalt för det?

Homosexualitet män emellan.

(Publicerad 10 oktober 2009)

Ibland blir jag fundersam över hur dåligt utvecklat vissa människors förmåga att tänka själva och använda sitt omdöme är. Mest varje dag hör jag någon (någon = person med keps, snus under läppen och ett oförklarligt dyrkande av volvo. Oftast.) berätta hur äckligt det är med bögar och att det borde förbjudas därför att:

- Det är äckligt.

- Det är onaturligt.

- Alla bögar är fjollor, pratar fjolligt och springer runt i läderstring och rosa fjäderboor.

- Om det skulle finnas en bög i närheten så skulle han naturligtvis försöka våldta den svettiga, bensinluktande homofoben analt över motorhuven på hans 240.

För det vet vi ju alla att skulle du någon gång prata med en bög, så skulle han bara prata detaljerat om sitt sexliv, trycka upp några närbilder på ett par renrakade pungkulor i ansiktet på dig och försöka få med dig hem.

Självklart så får inget existera som strider mot naturen. Eller ja, så länge det inte gäller tatueringar, piercingar och vaxade fittor, för det är ju sexigt.

Alla vettiga människor förstår ju att om aftonbladet någon gång publicerar bilder från prideparaden eller liknande, på någon ärkebög med läderstring och rosa fjäderboa, då måste det innebära att alla bögar beter sig precis så, precis jämt.

Och självklart; Självklart så tänder bögar alltid på just fordonar.......Förlåt, på killar med keps och snus under läppen som har en volvo eller golf. Eller i undantagsfall annan rosthög av äldre modell. Alla bögar fantiserar om att få slita av varselbyxorna, ta på honom ett halsband i läder, ställa honom på alla fyra framför sig och sen ha hårt vilt sex i flera timmar framöver.

Det kan ju inte vara så att de flesta bögar är som andra människor, förutom att de väljer att leva sitt liv med, eller kanske bara ha sex, med en person av samma kön?



Att de ser till att ge sig själva ett bra liv, istället för att dansa efter andras pipa och dö olyckliga, medvetna om allt de förlorade i livet när de försökte vara något de inte är?

Att ge sig själv ett bra liv, det tycker jag är alla människors rättighet, så länge man inte skadar någon.
Att tycka att det ska förbjudas, bli äcklad av det och se ner på människor som gör det, det är bara ett tecken på bristande intelligens. Tycker jag. Man behöver inte tänka på det.



Knulla och var glad för fan, imorgon kan det vara försent!

Släkten är värst.

(publicerad 5 juli 2009)

Så var det dags igen. En i släkten har fyllt år. Detta innebär vanligtvis en massa folk från lite här och där som ska komma o va trevliga, se glada ut, ta bilder, dricka vin, mingla, vara anständiga och påpeka hur fantastiskt god maten är. I just detta fall har man utökat spektaklet och vansinnet ytterligare. 70-80:talstema.

Redan när jag kom dit insåg jag att det här går inte, jag måste ha lite (?) alkohol i blodet om jag ska överleva det här. Sedan slog det mig att nää, jag går ju på antibiotika efter en incident med en imbecill hundjävel, så jag ska inte dricka alkohol. Tänk om penicillinet slutar verka, jag kan ju för fan få rabies.
Nu tror ni kanske, som säkert några fler i min släkt gör, att jag har vissa tendenser till social fobi. Det har jag inte, inte enligt mig själv i alla fall.

Däremot hatar jag att prata med människor på ett ansträngt sätt. Jag hatar att behöva stå och låtsas att vara intresserad, artigt svara på frågor och se till att ha ett vårdat och anständigt språk. Dessutom med en hel del människor jag inte ens gillar.
Jag brukar drabbas av infall att helt enkelt säga något i stil med:
"Du, jag skiter totalt i dina ovårdade naglar,din musiksmak och att din dotter också gillar hästar, faktum är att jag inte gillar varken dig eller din dotter, men om du ursäktar så ska jag gå o bli påsatt av din man på värdparets diskbänk."

Menmen, det är lätt att vara kaxig på en blogg. Jag vill ju egentligen inte ställa till en scen, så jag undantrycker mina infall och fortsätter smajla, vara trevlig och nicka intresserat. Egentligen vill jag bara gå därifrån.
Jag vill slippa se skitfulla femtioåringar som "dansar" och "sjunger" trots att dom knappt kan stå upp. Likaså blir jag frustrerad av att se den senast skilda gubben i byn försöka tafsa på den (gifta) värdinnan. Och så vidare.

Jag vill gå till barnen. Jag vill också hoppa studsmatta, spela spel, leka och ha kul. Jag saknar den tiden. Men det inser till och med jag, att en snart vuxen kvinna i klänning och med 13-centimetersklackar ska inte leka, springa runt, brottas i gräset och hoppa studsmatta. inte på ett 40-årskalas med 70 pers i alla fall. Det skulle bli väldigt konstigt. Antagligen skulle folk tro att jag var sent utvecklad eller något. Det kunde dom förvisso gärna få tro också, men jag tror min mamma skulle skämmas för mig, och det vill jag inte. Jag gillar min mamma.

Kvällen till ära hade jag som sagt tagit på mig mina högsta klackar, vilka sitter på två av mina mest älskade skor. Just dessa skor går oftast under namnet knullskorna, anledningen får ni räkna ut själva.
Det mest rebelliska jag gjorde var när kvällen började lida mot sitt slut, folket började droppa av och släktens mest pryda kärring kommer fram och frågar;
- men varför har du så höga klackar, du som redan är så lång??
Jag funderade några sekunder innan mina impulser tog överhanden:
- För att jag tänder på det.

Jag fick en chockad blick och något ohörbart mummel till svar. Sedan vände jag på klacken (hah fyndigt!) och gick till min lillkusin som var på baksidan av huset. Där hoppade vi studsmatta. Det var kul. Lätt värt det.

Är det så mitt liv ska bli?

(Ursprungligen publicerad den 9 juni 2009)

Jag är en människa som vanligtvis avskyr all form av kollektivtrafik. Jag hatar folk som trängs, knuffas, spelar musik på sina jävla mobiler, skriker, delar med sig av sina patetiska problem till hela bussen/tåget osv osv. Men ibland kan det faktiskt vara riktigt intressant.

För ett antal år sedan, på den tiden jag fortfarande var exalterad över att få borsta svansen på en häst och hängde på ridskolan här i Bräcke, så hade jag det tvivelaktiga nöjet att samspråka med en äldre tjej som också brukade vara där. Hon var en sådan som jag inte kunde låta bli att se upp till. Hade antagligen precis tagit studenten, hade egen häst, var bra på hästar, hade pojkvän och allt sådant som man som liten hästtjej drömmer om.

Jag är säker på att hon visste om det, för nu såhär i efterhand så kan jag minnas vilken nedtryckande besserwisser hon var. Jag tror att hennes liv lekte. Hon hade nog stora planer på livet, med en treårig hästutbildning i bagaget skulle hon komma ifrån den här hålan, bli en stark och självständig kvinna, skaffa en stor gård, göra sig en karriär som proffsryttare, alla skulle se upp till henne osv... Hon var i mångt och mycket en sådan som jag idag skulle hata av hela mitt hjärta.

Idag på tåget såg jag henne. Det har jag gjort många gånger förr, men just idag var det något speciellt som gjorde att jag började tänka lite.

Jag undrar hur hon känner sig när hon tänker på hur hennes liv ser ut idag jämfört med för 8-9 år sedan.

Idag bor hon kvar i Bräcke, såvitt jag vet utan häst, är anställd på en av Östersunds matvarubutiker och börjar närma sig trettio. Åren har satt sina spår och likaså den inte alltför näringsriktiga maten hon bevisligen ätit.

Jag kan inte låta bli att fråga mig själv; hur kunde det bli såhär? Insåg hon plötsligt att det var dags att växa upp? Eller skedde det steg för steg, och plötsligt insåg hon en dag när hon satt i kassan och precis för femtonde gången idag var tvungen att påtala för en gammal tant att hennes rabattkort gick ut för 4 månader sedan, att hennes liv inte alls gått i den riktning hon tänkt?

Kommer det hända mig också? Kommer jag finna mig själv arbetandes på en fabrik om tio år, gift med nån medelålders lastbilschaffis, boende i en lägenhet i Torvalla och ägare av två gamla volvos?

När jag var yngre och såg henne i stallet och på hästryggen, då brukade jag ibland tänka, "kan hon kan jag".

Men hon kunde visst inte.